Om »Artens överlevnad«, av Lydia Sandgren (2025)
Artens överlevnad, av Lydia Sandgren (2025).
778 sidor, Albert Bonniers förlag.
Vår hjälte är Kalle, författare, gymnasielärare och göteborgare, som har en succéroman bakom sig och nu kämpar med att få ihop en andra bok. Hans privatliv är i spillror: han hemsöks av minnena av de två senaste kvinnor han har varit i förhållanden med och tar sig an så många uppdrag han kan för att slippa stanna upp och förnimma sitt känsloliv. Samtidigt som han närmar sig ett sammanbrott blir han oväntat erbjuden ett otroligt uppdrag: dirigenten Enzo Vieras änka Alice (också hon göteborgare) anlitar honom att skriva en biografi över maestron. Parallellt med Kalles historia i nutid får vi också följa Alice dito i först sjuttitalets vänsterkretsar och sedan åttitalets musikvärld.
Den här romanen, Sandgrens andra, är en tung pjäs, men begagnar tyvärr sina 778 sidor med att söka efter en berättelse. Under tiden vi högläste romanen diskuterade vi återkommande vad den handlade om. Uppenbart är att den vill säga någonting om skapandets villkor, men från första till sista sidan är det oklart vad detta någonting är. Denna oklarhet är nog en följd av en rad andra brister som romanen uppvisar.
Även om den lånar vissa dramaturgiska grepp från spänningsromaner, är detta en berättelse om individer och deras relationer, och då är det fatalt är att alla figurer är tråkiga och osympatiska, i bemärkelsen att man inte gillar dem, inte vill lära känna dem och inte intresserar sig för vad som ska hända dem. Jag misstänker att Sandgren delar den här åsikten, för varje figur, oavsett hur litet inhopp de än gör, beskrivs nedlåtande. Kalles brors familj försäkrar sig återkommande om att det finns vegetarisk kost och anordnar ett illasmakande vegetariskt julbord, men är inte ens vegetarianer till vardags. Alice och Enzos tre barn är alla varsin sorts störig stereotyp: kallsinnig matematiker, neurotisk cellist, hyperaktiv narcissist. Kalles tidigare flickvän Elsa vill bli psykolog av den föraktliga anledningen att hon vill hjälpa människor att må bra. Nästan utan undantag framställs som naiva och utan självinsikt, och deras patetiska drag får definiera dem. Det är ett elakt stråk i romanen.
Dessutom dras de två berättelsespårens huvudpersoner Kalle och Alice bägge med av omständigheterna och befinner sig i situationer där det inte finns några konsekvenser, vilket berövar berättelsen all känsla av rörelse. Det är tråkigast i fråga om Alice, som framför allt tjänar som en lins varigenom vi får se ett antal mer eller mindre genialiska män hålla utläggningar och agera på sina respektive scener.
Man blir följaktligen aldrig nyfiken på vad som ska hända härnäst, vilket förstärks av att Sandgren återkommande använder sig av ett fait accompli-berättande: hon inleder ett kapitel med att berätta typ »När Erik hörde av sig hade Alice hunnit oroa sig tokig«, för att sedan hoppa tillbaka i tiden och bygga spänning kring att Erik inte hör av sig. Ett olyckligt grepp, som tyvärr också är det som används för att rama in hela berättelsen.
Skulle jag beskriva romanen i ett ord är det ytlig. Det sker en hel massa, men det bottnar inte i någon djupare tematik; vi tillbringar en hel massa tid med figurerna, men de är sällan annat än vad de framstod som vid första anblick; allt namnströsslande med filosofer, författare och musiker blir just det, då samtalen kring dessa förhåller sig till vad man kan läsa på Wikipedia-sidan. Jaha, man kan tänka så att diagnosticering av psykisk sjukdom är ett uttryck för samhällets disciplinering av befolkningen/arbetskraften, snarare än en objektiv beskrivning? Okej; kommer denna återkommande diskussion ha bäring på berättelsen? Nähä. Den idédiskussion som förs i romanen påminner om att lyssna på folk berätta om saker de minns från sina universitetskurser för tio år sedan och sparat för att plocka fram ur rockärmen när man vill verka smart över en öl.
Man lämnas mest med en massa frågor: vem var Enzo? Vad vill boken säga mig? Varför var Mischa med? Att vi likväl läste färdigt romanen kan till stor del tillskrivas Sandgrens ganska smidiga prosa, som mestadels är behaglig att följa och lustig på sina ställen. Den gör det dock inte värt att läsa boken. Kanske är Samlade verk bättre? Jag kommer inte ge den en chans.
#LydiaSandgren
